08:44

Jag har slutat att köpa saker. Inte som ett särskilt ställningstagande utan bara för att jag inte gör det längre. Förutom en kaffe om dagen. Jag är nästan aldrig sugen men denna rutin liksom att bädda sängen håller jag fast vid för att känna någon form av stabilitet i tillvaron.
Idag la jag till en ny rutin, när jag cyklar i backen mot pendeltåget måste jag alltid cykla förbi en särskild vattenbrunn innan jag får stanna cykeln och leda den. Och på det viset bygger jag upp mitt liv. Förut kunde jag bli väldigt ledsen för att min pojkvän är så mycket mer ordningsam än jag. Allt han gör i hushållet blir lite bättre än när jag gör det, vare sig det handlar om att sätta upp saker rakt, måla, laga mat eller städa. Han är en mer noggrann människa än jag. När jag försöker upprätthålla samma standard vilket jag ibland försöker blir jag så trött att jag nästan alltid börjar gråta och måste lägga mig och vila. Sedan resonerade jag lite med mig själv och insåg att för att jag ska kunna göra saker ordentligt måste jag verkligen tänka efter, planera och bestämma mig, precis som jag gör när jag cyklar till pendeln eller köper min kaffe. I mig själv finns ingen ordentlighet naturligt jag kan helt enkelt inte eftersom jag verkligen måste tänka till vilket gör mig trött.

10:21

Jag läste något som jag skrev när jag var sjutton. Jag skäms och jag skämdes redan då. Suzanne Brøgger skriver i "fräls oss från kärleken" att kvinnor på ett sett är friare än män eftersom de tillåts att göra bort sig pga ingen tar dem riktigt på allvar. Boken gjorde mig arg och uppeldad och bestämde mig på direkten att aldrig mer anpassa mig till vårt patriarkaliska samhälle, aldrig mera skratta åt saker jag inte tycker är roliga, aldrig mera försöka vara söt och inställsam.

Men verkligheten ser ut så här. Jag är maniskt konflikträdd och umgås mest med kvinnor eftersom jag jobbar på ett fritids där jag är yngst. Här är jag snäll och inställsam och tar aldrig ställning till någonting.

11:00

Jag jobbar halvtid och det skrämmer mig att trots att jag har halva dagen att fördriva till att göra det jag vill.
Jag gör ingenting. Jag går mest runt och stirrar på mina få möbler, bäddar sängen för att känna mig ordentlig och för att inte tappa greppet om verkliga sysselsättningar Mest av allt går jag och tänker på allt jag är rädd för. Ofta tänker jag på att skaffa barn och längtar intensivt fast sen blir jag rädd för att jag inte ska kunna ta hand om mitt barn för att jag gråter som regel minst en gång i veckan och vad är det för förebild, och sen tänker jag på att barn blir stora och flyttar hemifrån och då upptäcker man plötsligt att ens man och man själv egentligen hatar varandra. Jag träffade en vän och vi talade om hennes chef som under en fest anförtrott henne att han inte rört sin fru på två år. Men de höll ihop för barnen.